Ingrid_Atterberg_upsala_ekeby
Ingrid_Atterberg_upsala_ekeby

Ingrid Atterbergs keramik

Ingrid Atterbergs experimentlusta, nyskapande och moderna formspråk signalerade mer än något annat att nya vindar blåste på det gamla bruket.

Ingrid Atterbergs närvaro i den svenska konstkeramikens historia är orättvist undanskymd. Till en del har det att göra med materialet hon – och alla andra konstnärer på Upsala-Ekeby – arbetade i: lågbränt lergods. Det stod sanner­ligen inte högt i kurs hos 50-talets smak­domare och ansågs vara helt underlägset stengodset, som däremot dyrkades desto mer, stundtals i närmast religiösa övertoner.
Ingrid Atterbergs man, arkitekten Viking Göransson, konstnärlig ledare på Upsala-Ekeby vid den tiden, kastade in en brandfackla i debatten med en artikel i tidningen Form 1952 betitlad Lergodset – det keramiska styvbarnet där han frågade sig hur ett material, stengodset, kunde vara konstnärligt mer värdefullt än ett annat. Då svarade Carl Hernmarck, som var ansvarig för konsthantverket på Nationalmuseum: ”Kommer det verkligt djärva och starka greppet till synes en dag, nog skall det få sitt erkännande!”

Grafika, Negro, Domino, Pepita, Pylon, Vinga, Stretto, Lansett, Tricorn, Chamotte  - Atterbergs nya djärva grepp

Föga anade han väl då att det var Göranssons fru, Ingrid Atterberg, som skulle stå för detta djärva och starka grepp. Redan året innan hade Grafika kommit, och sedan kom den ena spektakulära serien efter den andra, Negro, Domino, Pepita, Pylon, Vinga, Stretto, Lansett, Tricorn, Chamotte ... Det var ett konstnärligt fyrverkeri, koncentrerat till i princip en tioårsperiod. Under hela sin tid på Upsala-Ekeby (1944–1964) gjorde hon över 100 konstgodsserier, och minst lika många unika saker, och gott och väl över hälften av allt detta uppfyller samma krav på ”konstnärlighet” som det bästa godset, såväl serieproducerat som unikat, av stengodsmännen Kåge, Lindberg, Stålhane, Nylund, Andersson med flera.

Keramikern Ingrid Atterberg

Ingrid Atterbergs dotter Monica, som är journalist, tycker att detta är lite märkligt:
– Men det hör ju ihop med att lergodset inte ansågs lika fint, säger hon. Konstnär­erna på Upsala-Ekeby hade inte heller samma status som på andra fabriker. Mamma var lågavlönad. Men hon hade stor frihet, bra kontakt med drejarna och jobbarna, och hon såg mycket som kunde förbättras. Så hon stannade kvar.
Vad tycker du är mest karaktäristiskt för Ingrids keramik?
– Det stilrena, men också närheten till materialet. Hon tänkte medvetet på att materialet skulle synas. 
Ingrid Atterberg var keramiker från första början, utbildad vid Slöjdföreningens skola i Göteborg. Hon drejade själv och experimenterade tidigt med glasyrer. Väl på Upsala-Ekeby väckte hon till liv den så kallade svartleran, en blandning av rödlera och manganoxid, perfekt som bakgrund till 50-talets ristade dekorer i svart och vitt (se Negro-serien), och svartleran användes flitigt av de andra konstnärerna på Upsala-Ekeby och blev profilskapande för fabriken. Hon experimenterade också fram en ny metod att arbeta med chamottelera, som möjliggjorde en mer effektiv serieproduktion av föremål i chamotte (se Chamotte-serien). Ytterligare ett experiment var sintergodset, som tillverkades i rödlera och brändes strax under smältpunkten (1 100 grader) och därför ”sintrade”, vilket gav en stengodsliknande yta.

Ingrid Atterrbergs estetiska blick

Efter de 20 åren på Upsala-Ekeby fortsatte Ingrid Atterberg med frilansuppdrag, bland annat i Holland. 1969 lät hon uppföra en ateljé i anslutning till bostaden där hon gjorde hushållsserier för Åhléns, Ikea och KF, men också arbetade med unikt gods. Bland annat experimenterade hon med krackelering (sprickbildning) hos både glasyr och lera för att få fram konstnärliga effekter.
Experimentglad, materialkunnig, nyskapande i jobbet. Men hur var hon hemma?
– Hon hade förmågan att koppla av ordentligt och göra annat när hon var hemma, berättar Monica. Vårt hem var öppet, det kom och gick folk hela tiden, och stora fester var inte ovanligt. När jag tog studenten hade vi 103 sittande gäster! Mamma var något av den perfekta värdinnan och extremt duktig på att laga mat. En stor buffé skulle vara trevlig att titta på, och fruktsalladens äppel- och päronbitar kunde hon skära på olika sätt, bara för att det skulle se snyggt ut. Ingrid Atterberg släppte aldrig den estetiska blicken. •

 

Hela reportaget om Ingrid Atterberg och andra formgivare som Anna-Lisa Thomson, Sven-Erik Skawonius, Kjell Blomberg, Göran Anderson och Hyonson Rhee i Retro Klassiker Upsala Ekeby del 1. Köp numret här!