Verkstäder, ingenjörer och patent. Se där, tre viktiga ord när man pratar om arbetslampor och skrivbordslampor. De första modellerna ritades nästan alla av ingenjörer och fabrikörer för att förbättra ljuset i industriernas verkstäder. Där behövdes det lampor som kunde böjas och vinklas för att lysa på precis rätt ställe så att arbetet kunde ske snabbt och säkert. Lamporna kom därför i en mängd varianter för att kunna skruvas fast i maskinen, i taket, i väggen eller arbetsbänken, och kunna nå olika långt. De olika sätten att konstruera lamparmen patentsöktes och grått, grågrönt och svart var färgerna som gällde.
Efter andra världskriget blev lamporna vanligare även på kontor, och medan de olika fabrikatens lamparmar förblev desamma, ritades skärmarna om med jämna mellanrum, för att likt damhattar anpassas till rådande mode. Det är också nu två nordiska lamptillverkare, norska Luxo och svenska Ledu växer sig riktigt stora och börjar sälja sina lampor över hela världen.
På 60-talet nådde lamporna hemmet och hamnade ovanför skolbarnens skrivbord. Det innebar nya utmaningar för tillverkarna. En firma lanserade ett ”tapetvänligt stativ” eftersom alltför många tapeter hade fått ordentliga märken av lamparmen som det var så roligt att vrida, vända och snurra på i stället för att göra geografiläxan.
Ännu roligare blev det när lamporna på 70-talet blev tufft orange, fräckt gula och mysigt bruna – ibland med skärmar i plast. Då hade lamporna blivit storsäljare i möbelvaruhusens sortiment, och var inte längre ett djärvt val för de stilmedvetna som de varit till en början.
Redan på 20-talet hade nämligen arkitekter och konstnärer fått upp ögonen för de moderna lamporna, så när de nu med jämna mellanrum dyker upp i inredningsmodet finns det förebilder att hänvisa till. Det faktum att Le Corbusier, Gunnar Asplund eller Henri Matisse har haft en likadan ger liksom lite plus i plåtkanten.
Hela reportaget med exempel på industrilamport från Lyfa, Cebe Asea, Ledu, Luxo och Triplex hittar du i Retro nr 6, 2014. Köp numret här!