Sideboards från 50- 60-talet
Det är något mondänt med sideboard. Något lockande som gör att man struntar i Svenska Slöjdföreningens förmanande ord i boken Möbelråd från 1961 ”Ett långt platskrävande sideboard rymmer sällan ens servisen”. För det är just lååångt det ska vara. Långt, lågt och i ett exotiskt träslag. En glamorösare förvaringsmöbel, släkt med de lite mer inhemska och rejäla byfféerna och skänkarna. Ordet sideboard har hängt med sedan 1700-talet, som ett bord eller ett skåp som skulle stå bredvid matsalsbordet.
I 50- och 60-talets sideboard skulle man förvara lysningspresenterna: finservisen, kristallglasen, och inte minst nysilverbesticken som behövde lådor klädda med grön filt i botten. Ovanpå stod ett par ljusstakar och en blomvas. Det var vasen som gav vattenringar om man inte bonat teakskivan ordentligt.
När det på 70-talet blev omodernt med både lysningspresenter och matsalar försvann sideboarden ur möbelkatalogerna, och när de dök upp på andrahandsmarknaden på 90-talet var det vardagsrummet de hamnade i, och stereon och lp-skivorna som behövde plats. Det är därför en del av dem har hål för sladdar och ventilation i bakstycket. Sådan vandalisering är utesluten numera, när ett hem med stil återigen inte är komplett utan ett sideboard. Vad man förvarar i det spelar inte så stor roll. Det viktiga är vilka loppisfynd som står ovanpå, för sideboard har snudd på blivit husaltare för retroälskare.
Hela reportaget om Sideboard hittar du i Retro nr 1 , 2012. Köp numret här!